Till menyn Presentation av lokala företag och verksamheter från förr

Avrättningen av giftmörderskan Elna Olsdotter i Åröd

De såg bilan falla

Den sista avrättningen i Hörby

Fångarna fotograferades

Giftmörderskan från Åröd

Dödsböcker, fånglistor etc.

De såg bilan falla
© Av: Bertil Wilhelmsson, Byahornet
www.byahornet.se

Vill du läsa artikeln som PDF-fil från Byahornet, klicka här:

Avrättningen av giftmörderskan Elna Olsdotter måste ha varit en stor sensation i Hörbytrakten. Avrättningar ute på landet var sällsynta och i Hörby socken förekom bara två tillställningar under hela 1800-talet. Man skulle således kunna tro att det finns många ännu bevarade minnen av Elnas hädanfärd, men sanningen är att Byahornet endast har kunna hitta ett fåtal. Kanske valde folket med tiden att försöka tysta ner och glömma bort det hemska de sett eller hört talas om.

Elna sattes efter meddelad dom i Malmö Centralfängelse (Malmöhus slott). Prästen antecknade den 21 augusti 1861 att han hade samtalat med Elna och att hon även efter sitt barns födelse – som så livligt borde ha erinrat henne om den make hon så grymt mördade – förblev lika hård och levde i den inbillningen att hon genom sin förnekelse av brottet skulle kunna befria sig från straffet. Men den 28 september hade hon fått höra Kungl Maj:ts Utslag om att hon skulle halshuggas, och därefter föll hon ner i ett ytterst förtvivlat tillstånd. Varje dag därefter har prästen antecknat ”fortsatte med Elna Olsdotters beredelse”. Den 23 oktober hände något: ”Hon wisar sig nu mycket lugn och tyckes wara beredd att med Christelig förtröstan och undergifwenhet möta döden”. Den 6 december meddelades att hennes sista dag i livet hade fastställts till fredagen den 20 december. Den 19 december fick hon sin sista nattvard och anteckningen lyder: ”Reste kl. 4 e.m. på samma gång som Elna Olsdotter till Hörby, dit wi ankommo emellan kl 8 och 9 på aftonen, stannade hos henne till ut åt natten, då hon hoppades möjligen kunna få någon sömn”

Påföljande morgon besökte prästen Elna. Hon hade inte sovit mycket och var något orolig, eftersom hon efter den sista nattvardsgången hade blivit så djupt gripen av tanken på att hon både vid sin första nattvardsgång och sedan alltjämt, ovärdigt begått Herrens nattvard. Klockan halv tio tillfrågade hon om hon var villig och beredd att gå döden till mötes. Hon svarade ja utan minsta tvekan eller villrådighet, och gjorde sig i ordning för resan mot avrättningsplatsen. Under vägen dit förblev hon lugn och vid ankomsten till platsen, gick hon lugn ”och med verklig beundransvärd styrka och sinnesnärvaro mot stupstocken, för att böja sitt hufwud under bödelns bila”.

Den sistnämnde var förstås den andra huvudpersonen i dramat. Vi vet vem han var; skarprättaren Anders Pettersson kom från Blekinge, en femtio års man som varit på tjänsteutövning i Skåne förut. I november 1853 högg han i Björnekulla (Södra Åsbo härad) huvudena av mordbrännaren Nils Andersson och dennes medhjälpare Jöns Göransson Ramberg. Det uppges dock att skarprättaren betett sig illa vid avrättningen, eftersom han var berusad. Strax därefter tjänstgjorde Pettersson i Annelöv utanför Landskrona och i januari 1854 tog han i Broby livet av häradsmålaren Johnsson för ett av denne begånget rånmord. Anders Pettersson var gift, hade sex barn och hade tillträtt sin tjänst 1838. Han ägde inte den arsenal av hemska redskap som kanske kan förväntas av en bödel. I bouppteckningen återfinns bara en del snickeriverktyg, vilket antyder att han till vardags var timmerman. Han hade visserligen sju yxor, men ingen av dessa användes vid skarprätteri vilket framgår av posten ”uniform”, där det upptages bila, sabel, hatt och vantar. Av detta kan man nog dra slutsatsen att skarprätten i övrigt var alldagligt klädd. Svart huvudkåpa med hål för ögonen hörde definitivt inte 1800-talet till. Anders Pettersson kallades till avrättningarna genom en högtidlig order till konungens befallningshavande i Karlskrona. Det klargjordes att Pettersson för fram och återresa fick begagna skjuts efter en häst.

Hörby avrättningsplats låg i början av 1800-talet närmare byn, men vid tiden för Elna Olsdotters hädanfärd hade man flyttat en bit åt nordost. Då var detta obebyggda trakter, sannolikt enefälader. Enda huset var Stattena som låg halvvägs ner mot Hörby. Idag hittas platsen på en hög backe i en granskog vid Kristianstadsvägen strax innan Stavröd. Ännu i början av 1900-talet var Galgebacken markerad som en kvadrat (förmodligen en stengärdsgård) på ekonomiska kartan. En närboende berättar för Byahornet att backen fram till början av 1970-talet var en liten björkhage och omtyckt utflyktsplats. Namnet Galgebacken torde vara missvisade eftersom Elna inte hängdes i en galge och någon annan som miste livet här är inte känd.

Smeden Anders Lundgren (f 1844) från Äspinge har berättat att allmogen uppbådades till att stå spetsgård. Det var länsmannen som samlade ihop dem och han tog en eller två i varje matlag. Mannarna stod i en sluten ring, på två led och de höll käppar mellan sig. Syftet med spetsgården var att allt skulle gå värdigt till; folk strömmade hit från alla håll och trängsel och oreda fick inte förekomma.

Den kände husarmålaren Jonas Åkesson (1879- 1970) har i sina memoarer beskrivit en avrättning, återberättad av hans moder Lovisa Larsdotter f 1844, som dock benämner den avrättade som ”Hanna” och att platsen var Östra Sallerup. Men det råder nog ingen tvekan om att det är Elna Olsdotter som avses. Tidpunkt och omständigheter stämmer alltför väl och någon avrättad Hanna vid denna tidpunkt är inte känd, så vitt Byahornet har kunna utröna.

Så här berättar Åkesson. En kvinna hade väckt uppseende på Hörby marknad genom att röka cigarr och blev förhörd av fjärdingsmannen. Hon erkände mord på sina äkta män, vilket blev konstaterat och kvinnan dömdes till döden. Det kom mycket folk till avrättningen, däribland Åkessons mor och hennes yngre syster Christina. De satt på en stor sten och hade god utsikt. Inkallade bönder bildade spetsgård, stod i rad och höll i varandras käppar, den ene i kryckan och den andre i doppskon. Stupstocken var uppställd på en förhöjning i mitten och vid ena sidan en hög grankvistar med den blänkande yxan. Vagnen med den dödsdömda kom rullande. Hon satt mellan två präster. Så steg hon av, tog av sig förklädet och lade detta ordentligt samman liksom schaletten. Därefter vek hon omsorgsfullt ner halslinningen på sin tröja och gick fram och lade sig på knä framför stupstocken med sitt huvud på denna. Bödeln fattade yxa och ställde sig bredvid henne. Lillasyster Christina ville inte se mer och hoppade ner från stenen men Lovisa blev kvar. Prästen steg fram och började läsa:

- Herre välsigne och bevare dig, Hanna.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig.
Nu blixtrade yxan och Hannas huvud föll.
Bödeln tog av sig sina handskar och kastade
dem på den livlösa kroppen och så skingra-
des åskådarna.

Carl Skjöld var bokhållare på Råby gård vid Hörby. Han skrev dagbok och berättar i denna om hur han bevittnade avrättningen i sällskap med gårdsarrendatorn Fredrik Wihlborg. Vi återger här bokhållarens ord. Fredagen den 20 december 1861: Jag kommer just från avrättningen och sätter mig därför att skriva något. Bittida på morgonen hade jag att göra med kornet, och sedan detta var expedierat frågade Wihlborg mig om jag ville rida med honom till avrättningsplatsen, vartill jag svarade ja, samt lånte hans ridstövlar och satte mig till häst. De flesta drängarna följde med till häst så vi utgjorde en ridande trupp på ca 12 man. I skarp trav satte vi av till Hörby, men komna till arresten var delinkventen ännu icke färdig, varför vi i sakta mak redo till stället för exekutionen. Detta är beläget säkert en fjärdingsväg på andra sidan Hörby i en bergig terräng och ligger på toppen av en liten bergrygg. Vägen dit från landsvägen är mycket oländig och svår att köra men är helt kort. Anlända dit stod spetsgården för länge sedan i ordning omgiven av en talrik människomassa. Vår trupp placerade sig på östra och högsta sidan där vi stodo i linje tätt intill spetsgården och seende över den. Men Wihlborg blev snart otålig och steg av hästen samt gick igenom spetsgården vilket jag sedan ångrade att jag ej gjorde. Morgonen var utmärkt vacker men kall, utav ritten hade jag blivit åtminstone lagom varm, så att jag vägrade att emottaga ett par handskar, som Wihlborg erbjöd mig, detta fick jag snart ångra ty vi fingo vänta säkert en timme i den kyliga morgonen. Under denna väntan hade jag god tid att göra allvarsamma betraktelser. Jag försökte sätta mig in i kvinnans belägenhet och jag kände då mycket underligt inom mig... Somliga sa att hon var väl förberedd, andra motsatsen. Jag satt väl långt borta från henne för att kunna noggrant observera hennes ansikte och rörelser. Men förhärdad var hon inte. Så mycket jag kunde se framgick hon långsamt och vacklande, bortlade sin huvudbonad och knäböjde med icke förbundna ögon. Prästen talade något vid henne, varpå hon nedlade sitt huvud men reste det åter något upp för att lägga det bekvämare, nedlade det åter, varpå prästen började läsa välsignelsen under det att skarprättaren framträdde ur spetsgården med bilan bakom sin rygg och gick ända fram till henne samt vek något ned kragen på lintyget, varpå han fällde bilan liksom för att måtta åt det rätta stället, höjde den åter och – innan välsignelsen slutat - föll det dödande hugget, vilket genast skilde huvudet från kroppen. En dödstystnad rådde, så att ljudet av hugget tydligt förnamns av alla och dess eko ljuder när som helst dovt för mina öron.. Därpå avtorkade han bilan på delikventens kläder och avlägsnade sig men de som stodo inom spetsgården, d.v.s. länsmannen, befallningsmannen, prästen och några andra, Wihlborg bland dem, gingo fram och betraktade huru blodet framvältrade sig länge sedan livet flyktat. Nattmannen och hans hustru togo därpå liket och lade det i en kista samt nedsänkte det i en grav som var alldeles för liten så att de måste något förstora den. Jag gick ej fram till platsen, ty jag satt till häst, utan inväntade Wihlborg, varpå vi redo hem. Wihlborg sade att fastän mängden tyckte att skarprättaren gjorde sin sak väl, ansåg han att denne huggit något för högt upp och att det var ohyggligt att åse efteråt. I dödsminuten hade hon ansiktet bortvänt.

Där slutar Skjölds redogörelse.

 En gammal soldat, Sven Sjöstedt f 1850, kom ihåg ”Årrödskäringens” avrättning - Hon blev begraven på Galgebacken, men det påstås att släktingarna tagit henne om natten, de hade grävt upp henne. Där syns inga spår efter nånting på Galgebacken.

Nu har det ju mera dött bort, men för många år sen kände folk en viss fasa där Detta var en de sista offentliga avrättningarna. Den 10 augusti 1877 kom en förordning från Kungl Maj:t att hädanefter skulle alla avrättningar ske på respektive fängelsegård och allmänheten hade inte tillträde.

 Källor: Byahornet 1970, Döden i skogen ( Göran Lager), Folklivsarkivet i Lund,
Frostabygden 1987, Landsarkivet i Lund, Sista avrättningen i Annelöv (Bengt Nordahl) www.sloff.se

Creative Commons licens CC0.

Bilden hämtad från Arkiv Digital

Galgbacken i modern tid. Foto: © Bodil Pedersen.

Foto: © Bodil Pedersen.

Foto: Thomas Adolfsson, Nordiska Museet.

Tidningsklippet hämtat från: Anforskning.

Aftonbladet_1861-02-02.

Aftonbladet_1861-12-30.

Detaljerad orienteringskarta.
Uppe till vänster i bilden, den röda vägen är "Krisianstadsbacken" och lite uppe till höger utanför bild har vi "Tippen".
Med tillåtelse att publicera utsnitt från Frosta OK orienteringskartor. Denna karta är från 1988, så visst har det hänt saker i naturen sedan dess. Därför kan vissa kartor mycket väl visa att det finns skog, men 30 år senare kan det vara något helt annat, eller tvärt om. Dock är plasten kvar. Observera att vita ytor i en orienteringskarta symboliserar skog.

Till toppen av sidan

Henry Holm

Till toppen av sidan

Av: © Eva Johansson
www.slaktforskaren.se

Det här är Elna Olsdotter. Hon avrättades den 20 december 1861 i Hörby i Skåne och begravdes på avrättningsplatsen.

Elna Olsdotter är en av många fångar på Malmö länsfängelse som fotograferades under sin fängelsetid. Fotografiet finns arkiverat i Malmö länsfängelses arkiv på Landsarkivet i Lund och har digitaliserats av Arkiv Digital. Bildkälla: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 99.

Elna talar till mig när jag ser fotografiet, en bild som berör, snart 155 år efter hennes död. Det finns något i hennes blick och hennes ansiktsuttryck som gör att jag stannar upp. Hon ser rädd ut, vilket är naturligt om man dömts till döden. Det är lätt att gripas av ett fotografi som detta.

Var hon en känslokall och grym människa? Kanske (troligen) psykiskt sjuk. Eller var hon ett offer för svåra omständigheter där hon inte såg någon annan utväg? Jag har ingen aning, men när jag läser omständigheterna kring hennes brott tänker jag att det kanske inte finns några förmildrande omständigheter.

Hon var gift två gånger och dödade båda sina makar, hon förgiftade dem med hjälp av arsenik. Ett fruktansvärt dåd. Förste maken Måns Mårtensson förgiftade hon efter sju månaders äktenskap och andre maken Anders Persson efter sju år som gifta.

Om jag ska spekulera tänker jag mig tre tänkbara scenarier. Kanske var den förste en man hon hyste agg till, kanske var han elak, misshandlade och våldtog henne och hon därför tog till gift för att bli av med honom. Och när näste make visade samma tendenser tog hon till samma lösning. Eller blev hon snart efter sitt första gifte kär i Anders Persson och det inte fanns möjlighet till skilsmässa? Kanske var hon psykiskt sjuk och dödade männen för att hon inte begrep bättre. Eller var hon en grym människa som gillade att döda? Svårt att tro, känner jag. Jag kommer aldrig att få veta, om inte någon av er läsare känner till hennes historia bättre och vet mer än det som står i fängelsejournalen och i kyrkböckerna.

Elna Olsdotter föddes i Fränninge den 19 juli 1826, där hennes far Ola Mårtensson var rusthållare. Hennes mor hette Mätta Johansdotter. Tills hon var 23 år var hon kvar i föräldrahemmet. Med sin förste make fick hon inga barn men med nästa make fick hon tre söner. De två första hette Ola och Johan och föddes 1856 och 1858. Strax före jul 1860 förgiftade hon deras far. Prästen skriver i dödboken: "Afdagatagen af sin hustru Elna Olsdotter medelst arsenikförgiftning".

Hur det kom sig att brottet uppdagades framkommer inte men efter att hon gripits erkände hon också det tidigare mordet och dömdes den 19 mars 1861 till att mista livet genom halshuggning. Att det dröjde till december innan domen verkställdes kan ha att göra med att hon var gravid när hon greps. Den 17 augusti föddes hennes tredje son, som fick heta Anders efter sin förmodade far. "Förmodligen sammanavlad med siste maken" står det i fängelsets kyrkbok. Faddrar vid barnets dop var fängelsevaktmästare Törngrens hustru och fångvaktare Granstrands hustru.

Den lille Anders kom hem till gården där hans två äldre bröder var kvar, åtminstone enligt husförhörslängden. De står inte som fosterbarn i någon familj men någon i hemsocknen Östra Sallerup måste ju ha tagit hand om pojkarna. Förmodligen fick de växa upp hos gårdens näste ägare Jöns Persson som är deras förmyndare och antar jag, deras farbror.

Det blev den lille gossen Anders som föddes i fängelset 1861 som senare tog över föräldrarnas gård, när han blivit 25 år gammal. Året efter gifte han sig med en flicka från socknen och de fick en son 1888. 1892 föddes en dotter. Så småningom lämnade de gården och 1908 flyttade familjen till Hörby, där Anders blev arbetare i köpingen. Den 3 juni 1914 dog han av en hjärtinfarkt, ännu inte fyllda 52 år.

Jag är inte alls släkt med denna familj, utan har bara stannat upp vid fotot av Elna som fånge. Troligen är det enda gången hon fotograferats. Jag har också lite svårt för att släppa tanken på den här familjen och den lille pojken som berövats båda sina föräldrar så tidigt och så grymt. Det är ju på inget sätt unikt i världen, men tragiskt och sorgligt. Jag undrar vad han visste om detta under sin uppväxt.

Uppgifterna kommer främst från fängelsets kyrkbok och fångjournal men också från kyrkoarkiven i hemsocknarna.

Alla bilder av kamerorna är:
Creative Commons licens CC0.

Av: © Postum. Bruno Westerlind.
(Arvingarna har idag upphovsrätten på hans material)

Vill du läsa artikeln som PDF-fil från Byahornet, klicka här:

Skånska Posten skrev den 24 december 1861 att en änka hade avrättats i Hörby. Hon hade medelst gift afdagatagit tvenne sina män. Hennes nådeansökan blev av Kungl Majt avslagen och hon fråntogs ett spädt barn, vilket hon framfött i fängelset.

Detta är min berättelse om Elna Olsdotter. Det är tidigt på morgonen, måndagen den 3 december 1860. På Årröd nr 2 i Östra Sallerup gör sig bonden Anders Persson i ordning för att med häst och vagn köra till Åkarp i Lyby och enligt överenskommelse leverera säd till en undantagsman. Det är ingen lång färd, kanske ett par, tre kilometer. Anders Persson räknar med att vara hemma igen i god tid till middag. Bonden Anders Persson är en rejäl karl. Han är ansedd för att ha ett gott förstånd, men han är samtidigt känd för att vara tystlåten och gentemot sin hustru ganska eftergiven. De lever emellertid i god harmoni med varandra. Det pratas inte så mycket i hemmet och ingen har hörts klaga på den andre. Anders och hans hustru Elna har två barn tillsammans, nu 1860, 2 1/2 och 4 1/2 år gamla. Ett tredje barn är på väg, som, om allt går väl, skall födas på eftersommaren 1861.

Anders känner sig lite ruggig, där han sitter på vagnen och låter hästen lunka i egen takt. Han har visserligen tagit på sig stora vintervästen, men blåsten är genomträngande. Han tänker på Elna. Hon har varit gift en gång förut, och visst har han hört ryktet att hon skulle ha tagit livet av sin förra man. Han försjunker ofta i tankar, Anders. När han är hemma, står han ofta och tittar ut över markerna och han funderar på än det ena och än det andra. Anders står för sig själv under mycket långa stunder. Vid middagstid återvänder Anders Persson till hemmet i Årröd. Han äter tillsammans med husfolket och senare kör han och drängen, Nils Persson, hem tre lass enris. Anders undrar om han trots allt inte hade tagit för lite på sig för färden till Åkarp. Han känner sig ordentligt frusen och undrar i sitt stilla sinne om det är en förkylning på väg. För säkerhets skull går han in i stugan och lägger sig i kakelugnsbänken - en av husets varmaste platser. Men han har inte mer än hunnit lägga sig ner, förrän han börjar att må riktigt illa och kräks. Anders känner sig dock efter några timmar bättre. Han äter både fläsk och bröd och under natten sover han ganska bra. På tisdagen hålles husförhör hos Ola Torkelsson i Årröd och Anders ger sig iväg till husförhöret med sitt husfolk. Det bjuds middag på husförhörsstället, men Anders äter inte utan känner sig sämre, ger sig hem och går till sängs

På torsdagen är Anders ännu inte frisk och till sin far, Per Jönsson, skickar han pigan Kersti Jönsdotter. Hon hälsar från Anders och talar om att denne har ont i magen och därför vill han ha beskt brännvin. Men Per Jönsson har inget brännvin. På kvällen samma dag kommer på nytt bud. Nu vill Anders att hans far skall komma och slakta en kalv. Per Jönsson utför uppdraget och går därefter in till sin son. När Anders hustru Elna skulle föda den yngste sonen, hade hon svåra plågor. Anders reste därför två gånger till doktor Eneroth för att få honom att följa med hem till gården och hjälpa hustrun. Men doktorn vägrade att göra detta. Anders Persson blev mycket upprörd och efter denna händelse vill han aldrig anlita doktor Eneroth mer. När Anders nu är sjuk, skickar han i stället efter barnmorskan Svensson, från Hörby, och hon kommer till Årröd och koppar Anders på ryggen. Anders känner sig bättre av detta, men berättar för sin far att även om det magonda har gått över, så har smärtan förflyttat sig till hans tänder och till hans rygg. Elna frågar sin man om det inte vore bäst att skicka efter doktorn, men detta avvisas bestämt av Anders. På söndagskvällen blir han allt sämre och efter midnatt, vid tvåtiden, blir drängen Nils väckt av Elna och får av Anders befallning att rida iväg till smeden Rosengren i Ulatofta och hämta krut. Anders blandar krutet i vatten och dricker blandningen. Detta hjälper dock inte, utan snarare känner han sig ännu sämre. På morgonen, tisdagen den 11 december, har Anders tillstånd förvärrats betydligt. Han har svåra plågor och kan inte ligga stilla i sängen, utan vrider sig fram och tillbaka. Drängen går till Per Jönsson och denne följer genast med drängen till sin sjuke son. Även Anders bror, Jöns Persson, kommer, liksom Nils Månsson. Förhållandet mellan Anders och hans bror Jöns är inte särskilt bra. Den rättrådige Anders tycker att Jöns inte alltid handlar rättvist. Men detta förhållande hindrar inte att Jöns, vid ett sådant här tillfälle, genast besöker sin bror. I Lyby bor en s.k. kvacksalvare vid namn Swensson, som slitit spö som straff för tjuvnad. På Nils Mårtenssons inrådan vill Anders att han skall tillkallas och han kommer också till Årröd. Han ordinerar saltomslag om händer och fötter och varm ull kring halsen. Vidare ger han Anders en blandning av salt, hjärtstyrkande droppar och några ytterligare dekokter, vilka Anders får inta i skirat smör och vatten. När Per Jönsson kommer, avlägsnar sig Swensson. Jöns Persson, som ser hur det är ställt med sin bror, frågar honom om han inte vill att prästen skall komma. Men Anders svarar ”nej det är försent”. Han ger de närvarande besked om hur det skall förfaras med hans egendomar och manar Nils Månsson att ”se till henne och glyttarne”. Vare sig nu eller tidigare antyder Anders att han tror sig vara förgiftad. Klockan är nu omkring 11 på förmiddagen. Vid Anders sjuksäng står nu också hustrun Elna, som verkar oberörd av sin makes tillstånd. Efter ytterligare en stund är Anders död och Elna ger efter för sina känslor och gråter.

Nu kallas Bolla Larsdotter till Årröd för att förbereda begravningen och snickaren Nilsson från Östra Wedåkra anmodas att komma och tillverka likkistan. Elna besöker den 14 december prästen för att tala om begravningen, men får beskedet att ingen begravning ännu får ske, eftersom mannen skall ”besiktigas och öppnas av Doktor”. Över detta besked blir hon mycket ledsen eller kanske snarare skrämd. Elna är från Frenninge, närmare bestämt från Starrarp. Hon är född 1826 och när Anders dör är Elna alltså 34 år gammal. I föräldrahemmet lär sig Elna att läsa och att arbeta. 23 år gammal gifter hon sig med Måns Mårtensson och de nygifta bosätter sig hos Måns’ föräldrar i Brandstad. Äktenskapet blir inte långt. Bara 7 månader efter vigseln blir Måns sjuk och efter tre veckors sjukdom avlider han. Elna är då havande och efter svåra plågor framföder hon ett dödfött barn. Några år senare gifter hon sig med Anders. I samband med Måns Mårtenssons bortgång, uppstår ett rykte som vill göra gällande att Måns inte dött en naturlig död, utan att han blivit förgiftad. Någon undersökning eller vidare åtgärd företas emellertid inte, eftersom ryktet uppkommer när Måns redan är begravd. Men ryktet är alltfort i minne. Detta gör att, bland andra, Anders’ bror, Jöns, påfordrar att det skall göras en undersökning av Anders döda kropp och så sker också. Denna utföres av doktor Eneroth, som skickar den dödes maginnehåll för analys till apotekaren P M Nordqvist i Hörby. Den 15 december skriver apotekaren under ett protokoll av den kemiska analysen, i vilken konstateras att en inte oväsentlig mängd arseniksyrlighet finns i maginnehållet. Doktor Eneroth utfärdar följande ”Attest: Såwäl de sjukliga förändringar, som wid obduktionen blifwit funna, som i synnerhet resultatet af den kemiska analys, hwilken Herr Apotekaren Nordqvist i Hörby anställt å magpåsen och dess innehåll, upplyser, att åboen Anders Persson å Nr 2, Årröd aflidit till följe av förgiftning med arseniksyrlighet /acidum arsenicesum/; hwilket jag icke allenast på förut aflagd embetsed intygar, utan ock med denna min edeliga förpligtelse; ”så sant mig Gud hjelpe lif och själ” bekräftar. Ousby den 17 December 1860. Th L Eneroth 1:ste Bat. Läkare”. Elna Olsdotter ställs inför rätta den 16 januari 1861. Närvarande vid rannsakningen är Anders far, Per Jönsson, Anders bror, Jöns Persson och Anders svåger, Andreas Andersson i Bessinge samt deras rättegångsbiträde v. häradshövdingen A.J. Gumsioe(?)i Hörby.

Flera vittnen inkallas, t.o.m. Elna och Anders barnpiga, Kerstin Jönsson, som bara är 13 år och därför hörs utan ed. I de avgivna vittnesmålen råder det samstämmighet ifråga om förhållandet mellan makarna. Ingen säger sig ha ifrågasatt annat än att äktenskapet var harmoniskt. Elna blir förstås också förhörd och bl.a. säger hon att: ”I huset har det aldrig funnits rottekrut eller arsenik. Huru sådant ser ut, wet hon icke. Hon har icke gifwit Anders Persson förgift”.

Men enligt vittnet, pigan Kristina Persson i Hörby, talar Elna inte sanning. Kristina berättar att hon förmedlat ett köp av rottekrut (arsenik) till Elna. Ett par kringvandrande handelsmän - ”påsakarlar” - från Trensum i Blekinge, stod för försäljningen. Andra vittnesmål bestyrker denna händelse. Elna fortsätter emellertid att försäkra att vittnesmålen är sanningslösa och att hon alls icke har köpt något rottekrut och långt mindre gett Anders något sådant. Målet har tagit lång tid och åklagaren anser att flera vittnen behöver höras. Han framför dessutom att han håller för troligt att Elna tagit livet av även sin förste man. Åklagaren och målsägarnas rättegångsbiträde yrkar därför att fler vittnen skall höras, att rannsakningen skall uppskjutas till den 5 februari och att Elna skall häktas. Elna bestrider häktning. Tingsrätten bifaller emellertid åklagarens förslag. I rannsakningshäktet tänker Elna Olsdotter mycket och fort. Kanske är det inte samvetet som trycker. Hon har ju, utan större visad ånger, tagit livet av två äkta män. Hon förstår att hon på grund av vittnesmålen kommer att få svårt för att hävda sin oskuld. Och hon tänker i stället på möjligheterna till en mild dom. Kanske vore det bäst att erkänna och kanske kunna räkna med ett lindrigare straff. Tingsrätten, som sammanträder flera dagar i följd, får meddelande om Elnas ändrade inställning och hon blir därför kallad till ett kort möte med rätten redan den 17 januari, i närvaro av målsägarna. Man lyssnar på Elna som under tårar erkänner vad som lagts henne till last. Därefter får hon återgå till häktet och meddelas att det tidigare beslutet står fast: Fortsatt rättegång den 5 februari. Elna berättar nu allt och utförligt, både om förgiftningen av sin första man - vilken hon uppger berodde på missämja, samt om mordet på Anders Persson, vilket hon uppger berodde på att Anders förebrått henne för slöseri, som t.ex. att utlova drängen påökning på lönen. Elna beskriver också tillvägagångssättet vid sina brott, nämligen att ge sina offer små mängder arsenik åt gången, så att inte döden skulle inträffa ”för häftigt”. Hon framhåller också att det första mordet skedde på uppmaning av en skomakare Lundgren, som hon varit bekant med sedan ungdomstiden. En rad nya vittnen förhörs, vilka är samstämmiga, även när det gäller uppattningen att det varit ett harmoniskt äktenskap mellan Elna och Anders. Elna är beredd att underkasta sig straff, men anhåller om så lindrig dom som möjligt.

Enligt rättsbestämmelserna måste Elna rannsakas för det första mordet, som skedde i Färs härad, vid häradsrätten i Sjöbo. Det beslutas därför att hon skall förpassas till häradshäktet i Sjöbo och där invänta dag för rannsakning.

Efter genomförd rannsakning och dom i Sjöbo blir Elna Olsdotter dömd att livet mista och, efter avslagen nådeansökan, avrättas hon fredagen den 20 dec. 1861. Skånska Postens uppgift om att man tagit ett i fängelset fött barn ifrån Elna, bestyrkes av kyrkoböckerna. En son, som fick namnet Anders, föddes i fängelset den 17 aug. 1861 och Elna hade sålunda blivit gravid bara en månad innan hon tog livet av sin man. Sonen Anders döptes av N Nordberg. Anders gifte sig den 19 augusti 1887, med sin kusin Anna, och i detta äktenskap föddes två barn.

Bild ID_Arod/Fangelse_01

Bild ID_Arod/Fangelse_02

Bild ID_Arod/Fangelse_03

Bild ID_Arod/Fangelse_04

Källa: Malmö länsfängelse (M) DIIIb:3 (1855-1865) Bild 2320 / sid. 227 (AID: v218858.b2320.s227, NAD: SE/LLA/10272).
Motiv: Ett uppslag i fängelsejournalen. Hon är antecknad mitt på sidorna, tvärs över uppslaget. Det är dels bilder på vad kolumnerna innehåller på respektive sida, så att du ser vad det handlar om, dels anteckningarna om Elna. Bild 1-2 är vänster sida och bild 3-4 är höger sida.  

Bild ID: Arod/Dodsbok_Anders_01.jpg

Källa: Östra Sallerup (M) CI:3 (1821-1861) Bild 201 (AID: v110455.b201, NAD: SE/LLA/13526).
Motiv: Från samma dödbok om maken Anders död den 11 december 1860. Han är den siste som dör detta år.

Bild ID: Arod/Dodsbok_Elna_02.

Från församlingens dödbok. Det står att hon begravdes på Hörby avrättningsplats. 

Bild ID: Arod/Dodsbok_1826.

Källa: Fränninge (M) CI:2 (1784-1829) Bild 730 / sid. 68 (AID: v109369b.b730.s68, NAD: SE/LLA/13095).
Motiv: Födelseboken, med anteckning när Elna föds 1826.

Bild ID: Arod/Husforhor_vanster.

Bild ID: Arod/Husforhor_hoger.

Ovan skannade sidor kommer alla från Arkiv Digital

Han som förde daganteckningar vid avrättningen av Elna Olsdotter, var boende på Råbygården vid det tillfället.

Till menyn Presentation av lokala företag och verksamheter från förr