Till menyn presentation av lokala företag/verksamheter från förr

Källa: Alvin. Skånska utsikter: Vues de Scanie.

Widtsköfle är inte bara Skånes största bebodda borg, med c:a 100 rum, utan en av Nordens bäst bevarade renässansborgar och kanske det allra vackraste av Skånes många slott. Den nuvarande byggnaden, från 1550-talet, har haft en medeltida föregångare norr om kyrkan, i slottets omedelbara närhet.

De äldsta ägarna, från 1200-talet, skall ha tillhört ätten Egeside och under 1300-talet den i Skåne mera kända ätten Krognos. Redan år 1401 övertogs Widtsköfle, genom ingifte, av ätten Brahe, genom Axel Pedersen Brahe. Han avled 1425 varefter arvet delades mellan barnen och flera ägare som köpte och sålde egendomen under resterande 1400-talet, för att åter komma i ätten Brahes händer under 1530-talet. Det var Jens Brahe som 1553 påbörjade uppförandet av den nuvarande borgen och den stod klar när sonen Henrik tillträtt, år 1557. Såväl borgens placering i terrängen som samspelet mellan arkitektoniska inslag vittnar om att borgen byggdes för att just vara en borg, möjlig att försvara. Sankmarken försvårade stormning och underlättade konstruktion av vallgraven. De diagonalt placerade hörntornen, liksom skyttegången under takfoten, gjorde det möjligt att bekämpa fiender runt hela byggnaden.

Efter Henrik Brahes död 1587 övergick ägandet till dottern Margrete, gift med Christian Barnekow, tillhörig en urgammal tysk adelssläkt. Det blev inledningen till ätten Barnekows innehav av Widtsköfle, fram till år 1826. Bland många dugliga och färgstarka individer ur ägarlängden kan änkan efter överste Kjell Kristoffer Barnekow, Margareta von Ascheberg, omnämnas. Översten dog redan år 1700, varefter hon ensam styrde godset i 53 år. Den i vida kretsar omtalade ”Aschebergskan på Widtsköfle” var affärsmässigt sinnad och inköpte flera gods, bl a Sövdeborg, Tosterup och Ellinge.

Familjen Barnekow innehade egendomen till 1826, då den siste arvtagaren tvingades sälja Widtsköfle till bankiren Jonas Hagman. En dotter i andra generationen Hagman gifte sig med hovmarskalken Rudolf Hodder Stjernswärd, vilket blev inledningen till den nuvarande ägarfamiljens innehav. Vår egen tids ägare är Carl-Georg Stjernswärd.

Widtsköfle slott är beläget c:a 4 km nordost om Degeberga. Slottet omges av en vallgrav och en vacker park. Nära slottet ligger 1200-talskyrkan med medeltidsmålningar och gravar med kvarlevor efter de äldsta ägarna.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Ragnar Lönnäng

Foto: © Jorchr Licens:
CC-BY-SA 3.0 – GNU Free Documentation License

Konstnär Ferdinand Richardt. 1819-1885.

Grevinnans dragoner
Margareta von Ascheberg har gått till historien som en av många driftiga kvinnor i de skånska godsen som tvingades in i en ansvarsfylld roll som ägare, förvaltare och brukare när maken stupade eller blev tillfångatagen i kriget. Hon var dotter till fältmarskalken, generalguvernören och kungagunstlingen Rutger von Ascheberg som accepterade hennes giftermål med Kjell Christoffer Barnekow år 1691. Han var då ägare till Widtsköfle, som han ärvt redan som treåring år 1666.

Det nygifta paret slog sig inte till ro på Widtsköfle. Den unge officeren Kjell Christoffer Barenkov tog anställning i holländska armén i kriget mot Frankrike och hans maka följde honom på krigsstigen. Det påstods till och med att deras yngsta barn föddes mitt under belägringen av Bryssel år 1695.

Barnekow avancerade till överste, vilket gjorde honom attraktiv i svensk tjänst och Karl XII beordrade därför hem honom för att sätta upp och leda ett nytt regemente i Kalmar. Han tog sig genast an uppgiften, så allvarligt att han med svärfadern, Rutger von Ascheberg hjälp, inrättade ett stuteri på Widtsköfle för uppfödning av hästar till dragonregementen. Detta stuteri blev det största och äldsta privata i landet.

Dessvärre ändades hans liv redan år 1700, 37 år gammal, sedan han under mönstringsarbete i Kalmar drabbats av en hög feber som inte kunde hävas.

Detta blev naturligtvis en sorglig händelse för hans hustru och barn, men hon var situationen mogen och tog snabbt initiativ för att fortsatt leda godsets verksamhet inom alla områden. Detta skulle komma att pågå i 53 år och hon blev underhand allt mera respekterad som Aschebergskan på Widtsköfle.

Efter makens tragiska död uppdagades det att han i något sammanhang förbundit sig att sätta upp och utrusta 200 dragoner. Naturligtvis grundade sig löftet på stuteriets resurser, men i övrigt fanns ingen utrustning och heller inget manskap för att fullgöra löftet.

Mot den bakgrunden tillskrev hon Kung Karl XII och vädjade om förståelse från kungen om hon inte kunde fullgöra den avlidne makes löfte. Hon bad att bli befriad ”emedan jag värnlösa änka nu vidare mig därmed ej befatta kan”. Dessutom framgick det i hans kontrakt med kronan att ”om något dödligt påkom översten, så skulle hans värvning ej lända hans barn och arvingar till någon skada”. Därmed ansåg änkan att utfästelsen kunde brytas.

Karl XII hade stora behov av resurser för sin armé, främst i Östersjöprovinserna och avslog därför hennes framställan. Det har senare framkommit att greve Carl Piper, som var Karl XII:s stabschef, låg bakom avslaget för att få henne på obestånd och därmed göra hennes egendomar tillgängliga på marknaden.

Grevinnan Ascheberg var dock av hårdare virke och gav inte upp för kungens avslag utan gick genast till verket med att rekrytera allmänna lösdrivare och arbetslösa drängar för sin beridna dragonavdelning. Hästar fanns i det egna stuteriet och uniformerna syddes upp på slottet. År 1702 skeppades Widtsköfles privata bidrag till armén över till Livland och ingick från den dagen i det politiska och militära spelet om Östersjöprovinserna.

Senare har det visat sig att ingen av grevinnans dragoner återkom till Sverige. De gick alla under i sjukdomar, stupade på slagfältet eller förtvinade i rysk fångenskap.

Senare inköpte ”Aschebergskan på Widtsköfle” stora egendomar som Ellinge, Sövdeborg och Tosterup. I de socknar som godsen tillhörde tog hon initiativ till såväl skolor som sjukhus och en tidig form av socialvård.

Hon blev 84 år och begravdes vid sidan om sin make i det Barnekowska gravkoret i Widtsköfle kyrka. I och med hennes död har ingen senare burit det Aschebergska namnet.
© Ragnar Lönnäng

Foto: © Fred Lundberg.

Teckning av Ferdinand Boberg (1860-1946) 1916. Källa: Digitaltmuseum, Nordiska museet. Licens: CC-BY-NC-ND

Widtsköfle slott uppmätt och ritad så som det befanns år 1889 af P Boisen”. Förvaras på Vittskövle slott.

Vittskövle avbildat av Ulrik Thersner 1818. Ladugårdskomplexet skymtar fortfarande på separat holme bakom huvudbyggnaden.

Fischers prospekt från ca 1680 som visar renässansanläggningen i sin helhet, med den U-formade ekonomigården vänd mot huvudbyggnaden, den fyrlängade borgen. (Buhrman-Fischer)

Richardts avbildning, publicerad i Ljunggrens Skånska herregårdar från 1853-62. Här återges Vittskövle som en byggnad i ”splendid isolation” omgiven av en lummig parkmiljö. Inte en ekonomibyggnad så långt ögat når. Strama trädgårdsinslag som t ex formklippta avenbokshäckar lyser ännu med sin frånvaro. Tornet i nordväst har byggts om och fått sin nuvarande utformning, möjligen efter Brunius anvisningar.
Vittskövle 3:1. Illustrartion i verket "Genom Sveriges bygder".., från 1882, av Wilhelm Meyer efter förlaga av Carl Svante Hallbeck.

Plan över Vittskövle . Källa: Västergötlands museum.

Vittsjövle slott 1940.

Akvarell omkring 1780.
Konstnär: Anders Sigfrid Rålamb, född 5 augusti 1753 i Stockholm, död 11 mars 1841 i Norra Strö, Kristianstads län, var en svensk friherre, ryttmästare, tecknare och akvarellist. Källa: Kungliga biblioteket - Arkivbild.

   Till länken med nästan alla Skånska slott